Jo, idag så trodde jag att vädret skulle vara vackert, men det regnar som bara den. Visst jag slapp tvätta fönster som jag hade tänkt mig, för det utför regnet så bra, med sitt strilande. Så det blev en slappardag om man bortser från lite strykning och den vanliga disken. Tandån har svämmat över sina bredder och påminner mera om en älv än den å den ska vara, fortsätter regnet så blir det massor av vatten till Göteborgarna. 

Tur är väl att det regnar för då kanske alla kan tända sina brasor till Valborgsmässoaftonen, för förr om åren så har det varit lite si och så med den saken, för torrt går inte att elda, de orden lär människorna slippa den här helgen. Hoppas att det inte tänds allt för mycket fyrsprakerier bara, för det gör illa åt alla djur både tama och vilda.  Så nu önskar jag er en härlig Valborgsmässoafton med mycket vårsånger, så klara strupen och sjung av hjärtats lust. Själv är det bäst jag är tyst så inte alla människor går hem, för sångrösten har försvunnit i samma takt som åren passerat revy, fniss.

Hoppas att det är bra med alla mina fyrbenta kompisar runt om i Sverige och utlandet, att ni kan springa på vårfriska gräsmattor och upptäcka nya dofter som killar er i nosen.

Nej, nu ska jag gå och laga mig lite mat, gräsänka som jag är.

Kramar till alla tvåbenta läsare och tvåbenspussar till alla fyrbenta vänner!

Efter att ha läst ute på dt.se idag så är jag både arg och ledsen, läs själva så får ni se hur detta sk djurskydd fungerar eller inte fungerar. Jag blir så f-b när jag gång efter annan läser om djur som far illa ute hos bönder som inte orkar ta hand om de djur de dragit på sig, men EU-bidrag det har de ork att ta emot. Om det inte vore för detta EU-bidrag så skulle de nog inte skaffat sig några djur alls, men det är bidraget som lockar. Det borde ändras, så att de som ansöker om detta bidrag, de skulle ha besök av djurskyddsinspektörer minst varannan månad, så inte djuren fick lida så här länge. Nu hade inspektörerna varit ute i höstas och återbesöket gjordes först nu på våren. Dessa tandlösa djurskyddsinspektörer varför kan inte de ta bort djuren direkt, som de gör i England, det skulle nog vara djurskyddspoliser i stället, för detta vanvett måste få ett slut. Om jag bara visst hur man skulle bete sig, för att maila jordbruksministern lär inte hjälpa, för det spelar ingen roll vilken minsister som man mailar, man får samma ordbajseri till svar, ingen vågar sätta ned foten, ingen törs göra något av rädsla för sin egen plats. Jag kommer i alla fall att göra ett försök men om det leder till något ska jag låta vara osagt.

Kramar och tvåbenspussar från en mycket upprörd kärring!

 http://www.dt.se/djurliv/1.4648573-djuragare-forelaggs-efter-grym-vanvard

Ja, det blir inte ofta jag skriver här, mest för att det inte är så mycket att skriva om. Här hade Kung Bore varit på besök under natten för det var vitt överallt när jag vaknade i morse. Sen under förmiddagen så kom han åter på besök och nu stannade han länge och som han vräkte ner en massa vitt överallt, ja jag var helt enkelt tvungen att gå ut och ta bort lite så det skulle gå att ta sig ut till Lillstugan torrskodd. 

Jag har varit gräsänka ett dygn igen, men inte har jag uträttat något mera för det, nej mest slappat på soffan, lusten är jussom lite borttappad. Så om någon ser en bortkommen arbetslust så är det här den hör hemma, hihi.

Nu när jag var ute och läste på era bloggar så kan jag konstatera att ni har vår och att det ser väldans skönt ut, fast nu längtar jag ännu mera till våren och söderöver förstås, för där växer det vitsippor och det ser man aldrig här uppe. Nej, nu ska jag inte klaga, här uppe kan man åka utför fortfarande om man har det intresset, tyvär så var det länge sen jag ens provade. 

Nej, nu ska jag gå och göra Chililax i ugnen, får se vad det blir lät så gott så jag måste bara prova, det skulle vara hackad paprika och sån där kräm fräs smat feta ost. Jag tänker lägga till lite rivet skal av lime också, för jag tror att det passar ihop.

Ha en bra helg nu alla go vänner.

Tvåbenspussar och kramar i mängd.

Ja, det jag skrev om Ludde var lite ytskum bara, för skulle jag tagit upp allt som jag upplevde tillsammans med denna kloka hund, så skulle det räcka till en hel bok. 

Måste bara snabbt rapportera om att nu snöar det som bara den ute, stora flingor dalar ner men rätt som det är så kommer snön på tvären, rena snöstormen. Termometern står på +1,9 så det är ingen högre värme heller, hoppas det håller sig på plus idag så vi slipper det vita på backen.

Ni får ha en bra söndag och passa på att njuta av ledigheten, för i morgon drar en ny vecka igång.

Kramar och tvåbenspussar till alla fyrbenta vänner.

Varför göra sig av med en hund eller katt, bara för att man ska flytta till lägenhet, får barn, nytt jobb? Nu undrar jag om man säljer sina barn också när man får ett nytt, flyttar eller det händer något annat i livet. Ser dagligen annonser om djur som säljs för något av ovanstående, jag har haft hund i större delen av mitt liv och då menar jag sen jag född blev. Min far hade gråhundar och de var familjemedlemmar även om min mor inte tyckte att de skulle vara överallt i huset, hon ville inte ha hundhåren överallt.

Jag har sen jag blev vuxen haft en hund som lossade hår, det var en rondell (flera raser) och en helt fantastisk hund. Han kom till oss eftersom han inte kunde bo kvar där han var född, han tog sig ut ur hundgården hur de än bar sig åt, det gick inte att stänga in den jycken och det var naturligtvis inte populärt. Han var nästan 2 år när han flyttade in hos oss, då hade han bott i hundgård hela sitt liv, ändå lärde han sig direkt att 1:or  och 2:or gjordes utomhus. Ludde hette han och hos oss fick han vara överallt, jag slet under ett par år ut en helt ny heltäckningsmatta med dammsugaren men vad gjorde det, ingenting. När Ludde kom till oss bodde vi i hus, sen gick flytten till en lägenhet och han klarade det lika bra, där föddes vår förste son. Luddes första kontakt med babyn, var sevärd. Min man ställde ned liften på golvet i köket, Ludde smög sig försiktigt fram, när sonen rörde sig så stannade han upp men efter uppmaning av oss, så gick han försiktigt fram och nosade lätt på sonen. Sen vek han inte från sonens sida förrän han var 3 månader, han vaktade och vakade över sonen och lät inga andra än mig och min man komma nära, om inte han såg att vi gav tillåtelse. Efter ett år i lägenhet så bar det av till hus och där bodde vi under några år och son nr 2 föddes. Ludde betedde sig likadant vaktade i 3 mån, sen var det som om han tyckte att nu är du så stor så nu får du klara dig själv. Efter några år flyttade vi igen till ett höghus med hiss, jag minns så väl första gången han skulle åka hiss, det var något skakiga ben men han lärde sig det med. Sen flyttade vi igen då vi insåg att några stadsmänniskor skulle vi aldrig kunna bli, Ludde var förstås glad när han åter kunde få vara lös på gården men jag är säker på att han hade det lika bra vart vi än bodde, för det viktiga var ju att han fick vara med sin älskade familj. Nu föddes son nr 3 och trots att Ludde var väldigt gammal så betedde han sig exakt likadant som med de övriga två. Vi hade en villa med källare och trots att det var en bra bit upp till köksfönstret så kunde han ändå hoppa upp i jämnhöjd med fönstret, detta gjorde han när min väninna kom på besök och lyfte upp den minsta sonen. Trots att Ludde älskade henne så såg han inte glad ut när han studsade upp och ner, jag var helt enkelt tvungen att släppa in honom, när han kommer in så rusar han raka spåret ut i köket och sätter sig att glo på min väninnna som hade pojken i sitt knä. Han glodde oerhört skarpt ända tills jag sa att det var ok, då tittade han på mig som om "är du säker på det matte". 

Efter att barnen blev större så ska ni inte tro att Ludde släppte på kontrollen, nej han var med dem ute och lekte vinter som sommar, vi bodde ganska nära vägen som gick genom byn, men så fort som ungarna närmade sig vägen så ställde han sig i vägen, med bredsida mot dem, medan han skällde högt för att göra mig uppmärksam på vart de var på väg. När ungarna åkte pulka i en backe som vi hade på gården, ja då var Ludde med där också. Han gick med ungarna upp i backen, ställde sig att vänta tills alla åkt ned och sen la han sig på rygg med huvudet nedåt och åkte kana ner för backen. Han var med när ungarna hade snöbollskrig och fångade bollarna i luften innan de träffat sitt mål, först hjälpte han det ena gänget och efter en stund gick han över till det andra, allt för rättvisans skull. Ludde ställde sig emellan barn som bråkade, precis som han skulle medla, den hunden var så klok så jag behövde aldrig säga vad jag ville han skulle göra, han förstod ändå, på sin höjd kunde jag vifta med pekfingret.

Det var meningen att Ludde skulle vara jakthund men det fungerade inget vidare, för vilket passkytt har tålamod att vänta till nästföljande dag på att älg och hund skulle komma tillbaka. Ludde var nämligen väldigt envis, så han sprang ikapp älgarna och vände dem, för att sedan med älgen framför sig vända åter till jaktlaget. Spåra i band gick bra men då var det tvungen att vara blodspår annars brydde han sig inte alls. Han var inte som andra på något vis, bortskämd blev han naturligtvis, både av oss och av min svärfar och även en granne. Ludde skällde inte annat än när han ansåg det nödvändigt, som om det kom någon in på gården eller när det var fara å färde.

På den här bilden är vi på semester i Norrtälje trakten och Ludde är ca 11 år, om vi hade varit så kloka att vi hade haft honom bunden den dag vi åkte hem, så hade det besparat oss massor av tårar. För när jag höll på att städa ur stugan och gubben packade bilen, ja då drar denna äventyrare iväg på egen tass. Vi letade  och ropade men insåg rätt snart att det är bäst att anmäla hundens försvinnande till polisen, så vi åkte in till Norrtälje och talade med dem, detta var före mobilens tid. I samma veva så ringde vi till tanten vi hade hyrt stugan av och hon tyckte att vi skulle stanna och leta, hon ville inte ha någon hyra för huset, utan vi kunde stanna en vecka till. Sagt och gjort, vi stannade och letade åkte miltals i trakterna och pratade med folk om de möjligtvis sett någon hund på rymmen. När veckan hade gott så var vi tvungna att åka hem, äldste sonen var så ledsen för han ville stanna och leta efter Ludde, pojken var då 6 år och han kunde inte tänka sig att lämna sin bästa kompis. Hans lillebror var för liten för att förstå men ropade hela tiden efter Ludde. På hemväg så åkte vi förbi vid polisstatioen, väl inne där så kommer en av poliserna fram och säger att de nog har hittat våran hund, han trodde att det var den som hans svärmor tagit hand om kvällen före. Poliserna tog fram en karta och visade platsen dit vi skulle åka, då såg min man att det var fågelvägen från där vi bodde, poliserna lade på en linjal och konstaterade att så var det. Om det var Ludde så hade han tillryggalagt dryga 14 mil, korsat motorväg  och större vägar, vi kunde nästan inte tro det men var tvungna att åka och titta. När vi kommer fram till gården så knackar vi på, tanten kommer och öppnar och talar om att hunden är i köket. Där satt Ludde, gisssa om glädjen var stor både från Luddes sida och från vår, det syntes att han farit illa, för han var så lortig och naturligtvis fick tanten en hittelön, för det var det värt. Hon hade sett honom när hon var ut och gav hästarna vatten, för då kom han haltandes fram och drack ilag med hästarna, hon kom då ihåg att svärsonen talat om att de letade efter en brun hund. Hon tog resolut en rem från stallet och band fast hunden, för han såg inte ut att vilja stanna, hon sa att han var utsliten men var så tydligt på väg någonstans. Han ville inte ha mat men tog tacksamt emot lite välling och mera vatten. Ungarnas och vår glädje visste nog i det läget inga gränser, jag kommer ihåg vad glada vi blev att han fortfarande var vid liv, för vi vuxna trodde inte vi skulle få se honom igen. Fast han levde ju några år till men som alla härliga hundar så hade inte han heller evigt liv, utan fick somna in dryga 14 år gammal men det är ofta som jag tänker på denna vår första gemensamma hund, en hund som abslolut inte var som andra.

Kramar från er vän.

Ja, nu har jag äntligen känt att det går att skriva igen, orken tog liksom slut och det kändes inte rätt att ta bort Hillman ännu men nu är det gjort, men allt som jag skrivit finns ju kvar, så ni om vill kan fortsätta att läsa om det som varit, när helst ni vill.

Inte mycket har hänt på den sista tiden, mycket för att jag drog på mig ett ryggskott och det vet väl alla som haft det att man inte har lust med vare sig det ena eller det andra . Jag har dock läst en hel del, GW:s "Gustavs grabb" och "Den döende detektiven", rekommenderar jag varmt, bra läsning för den som behöver fly en stund. Sen har jag plöjt en Läckberg "Fyrvaktaren" som vanligt så skriver Camilla väldigt bra och det blev en sån där sträckläsare. Den sista boken som blev läst var Keplers "Paganinikontraktet" helt enkelt görspännande, läs den och jag lovar att du kan inte släppa den förrän du läst ut den.

Jag sa visst att så mycket inte hade hänt men det kom hit en massa hundar och deras tvåbeningar på besök, en av den där massan följde med in, övriga stannade kvar i bilen. Denne som följde med in var bara en valp, fast så lugn så man kunde tro att han var vuxen, tyvärr så gör inte bilden honom rättvisa för min kamera kan inte ta bort de röda ögonen men ni får hålla till godo ändå.

 Jycken är en slädhund som ni kanske kan se med isblåa ögon och så snäll så jag blev alldeles rådlös, jag som trodde att de där jyckarna var lite skarpa, men inte "Max" som bara är ca 5 månader.  En helt underbar hund som hittade till mitt kylskåp och det klart visst bjussade jag på lite leverpastej.

Hoppas att ni har fint väder runt om i landet och utlandet, här har det varit mulet under dagen men nu till kvällen så stack solen på och jag kunde bara inte sitta kvar inne, så jag tog mig en liten promenad, så det har värmt upp luften en hel del, ja i alla fall termotern som nu står på 4,6 plus i skuggen.

Kramar och massor med tvåbenspussar till alla mina hund- och kattkompisar.

Jag måste börja med att tacka för alla snälla och omtänksamma hälsningar som ni lämnat här på bloggen!

Sen så har jag bestämt mig att bloggen kommer att finnas kvar, jag ska så småningom ändra lite grann i den men det måste jag fundera på ett tag till. Jag kommer att skriva lite om hur det är att bo i utkanten av Dalafjällen men jag kommer också att skriva om djur, som ligger mig varmt om hjärtat. Riktigt vad det ska handla om vet jag inte men det blir väl som vanligt lite mellan himmel och jord. Hoppas att ni vill fortsätta att läsa och vara mina vänner trots att jag är bara en enkel tvåbening.

Vill samtidigt önska er en härlig påskhelg med god mat och tänk på att smällarna gör ont i alla djur som finns, inte bara de egna utan även andras och så skogens djur förstås.

Påsk kramar till er alla!

Första gången jag såg dig så var du ca 3 månader, jag träffade dig hos Kerstin på Zelmaas kennel i  Stockholm, naturligtvis föll vi som käglor för dig, du var så söt och en helt underbara lite valp.

Som alla kan se så var du helt ljuvlig med en liten spjuver glimt i ögonen, tacka sjutton för att vi blev helt betagna. Av olika omständigheter så kunde vi inte hämta hem dig förrän du var nästan 4 månader. När du kom hem till oss så fanns det redan tre taxar, Kickan som blev en reservmamma till dig, Mirte som bara tyckte att valpar var jobbiga och Ian M Illerson som var nästan lika gammal som dig, ni blev kompisar under mer än 15 år. Fast det var inte bara hundar i huset utan där fanns en blågul ara, som du tyckte såg väldigt spännande ut, ända tills hon första gången spände ögonen i dig och gav upp ett hest skra, då backade du betänkligt och såg nästan lite skraj ut. En dag höll du på att skrämma slag på mig för du tjöt som om du satt fast, jag var livrädd att gojan fått tag på svansen på dig eller något annat men det var inge sånt. Nej, du satt fast med ena örat, ja inte i gojan utan det satt fast under din tass, du stod på örat och kunde inte för ditt liv begripa hur du skulle komma loss.

Du var en hejare på att snutta på saker och det är oräkneliga filtar som efter bara en kort stund blev att se ut som tesilar, när du bara legat på dem. Fast nu var det inte bara filtar som intresserade dig, ett kuvert med 100-kr sedlar fick också stryka på foten. Nu var det inte ditt fel att det hamnade på golvet, det fixad Kickan, för hon klättrade ofta upp på bordet och hade ner saker som låg där, till din och Illersons stora förtjusning. En annan gång hade hon ner en snusdosa, även den såg ut som en tesil när ni hade tuggat klart, snuset gav ni sjutton i som tur var. Tuggande fortsatte, inne på kontoret var det extra roligt att vara, en och annan faktura som husse nyss skrivit ut som ni gjorde konfetti av, säga vad man vill men ypperliga papperstuggar var ni båda två. Fast det sista som du lyckades få tag på var ett bankavtal, som jag fick lägga pussel med, efter den dagen så blev ni intstängda i köket när jag jobbade, för det fungerade inte med alla papper som gammeltikarna lyckades dra ned till er.

Jag minns den första utställningen som du var på, ja det hade varit en tidigare men den här var du och jag själva på, då jag blev så arg på domaren att jag åkte hem och samtidigt lovade jag dig att aldrig mera utsätta dig för något dyligt och det har jag hållit. Den dumma domaren ansåg att du inte hade tillräckligt bra hårlag, dig som jag fick lov att rycka en gång i månaden om du skulle se ut som en tax, annars blev det mera långhårig terrrier. För mig var du världens finaste tax och ingen domare i världen kunde bedöma dig bättre än jag och den åsikten kan jag stå för än idag.

Du gillade att åka bil precis som din bror och det var otaliga resor som vi gjorde tillsammans, du bevisade att du klarade av städer som ingenting men landet var du lite mera skrajsen för. En gång när vi kom hem efter en sådan resa så fick du syn på något när vi hade släppt ur er ur bilen, för på garageplanen stod det en stor orange pryl med hjul som sonen råkade putta till. Den fick sig en riktig blåsning och jag trodde alldeles säkert att du verkligen såg busar, men det var bara tombolan som du var arg på. Allt nytt som du såg fick sig en blåsning men när du väl fick undersöka så var det inte så farligt. Trädgården som vi hade när du var valp var väldigt stor men det var alltid lätt att hitta dig, för du drog raka vägen ner till växthuset, för där växte det smultron utanför. Sen fick du syn på stora runda röda som du trodde smultron inne i växthuset men så snopen du blev när du plockade en, det var tomater, visst åt du tomater men det syntes att det inte var lika gott som smultron. Sen på sensommaren när vinbären och krusbären mognade så var du där i buskarna, du var en hejare på att repa vinbär, både svarta och röda. Jag sa åt gubben att de röda rör nog inte Hillman, för de är så sura men tji fick jag för du åt dem med samma fermitet som de svarta.

När vi sen flyttade hit upp, upptäckte du att det växte lingon på tomten, som du betade glatt, du var väldigt förtjust i allt vad frukt, bär och grönsaker hette, jag tror du levde efter devisen går det att tugga går det att äta. Du lärde dig en annan sak sen vi flyttade upp hit, du hade gjort illa dig, så vid veterinärbesöket fick du en strut på huvudet. Den gillade du inte utan du for runt köksbordet baklänges medan du tjöt som en gris, det var bara för mig att kasta mig över dig innan du blev helt hysterisk. Sen var det bara att visa dig struten, så lät du bli såren, för något så hemskt ville du inte ha på huvudet. Så gå baklänges var något du behärskade helt och fullt, annat var fot, sitt, ligg, stanna, sök fast du hörde inte alltid vad jag sa, för du var ju tax ända ut i klospetsarna.

Du och "brorsan" din har alltid varit med oss vad vi än har gjort, när vi jobbade uppe på fjället så hängde ni med, så ni har varit kontorshundar, städhundar, översynshundar, ja allt hängde ni med på. När jag gick med i lövhögsgänget (husse tillhörde det redan) så hängde ni med på alla övningar och alla som träffade er tyckte väldigt mycket om er, på något sätt blev ni alltid medelpunkten. Kocken såg alltid till att ni fick lite extra godbitar, så er gick det aldrig någon nöd på. Ja, du Hillman du har varit en fantastisk tax, vi har inte gått några spårprov, för det visste jag att du redan kunde, det var så att säga med i ryggmärgen vid födseln, du var en hejare på att spåra upp orren eller tjädern som husse sköt. Då var du mera lik en pointer än en tax, för du stannade med tassen upplyft och stirrade på fågeln. Rådjur har du också jagat men som de flesta andra taxar så fick du lite storhetsvansinne och tog på älg lika ofta som rådjur, så den jakten blev det slut med, för du kunde inte låta bli älgarna och en spark av en älg är inget man önskar sin tax.

De sista åren har du haft pension men lika fullt har du varje morgon spårat av gården, där vi har mycket djur som går, älg, rådjur, harar, rävar, ekorrar och en och annan björn men konstigt nog så har de sistnämnda spåren aldrig intresserat dig, som om du kände på dig att det där låter jag allt bli. Så sent som fredagen före innan du fick somna in, så spårade du både räv och hare, på gården. På gamla dar, fick du för dig att bädda, något som du aldrig gjort tidigare men det kom när du blev ensam sen din bästa kompis fick somna in. Du blev också på taxars vis lite surare, så sur att du inte ville äta utan gick runt och muttrade, värst var det när du inte fick följa med och åka bil, utan fick stanna hemma med Lillhusse. Naturligtvis så blev du finsmakare på gamla dar, då dög inte bara taxkulorna, utan det skulle vara topping på käket också, till frullen blev det Cesar på kulorna och till kvällen något som jag tillagat. Det var till att laga mat utan kryddor och salt till dig, jag har stekt köttbullar, pannbiffar, älgbiffar, kotletter, filé åt dig utan krydderier och utan lök. När vi åt helstekt kyckling så vem skulle ha en stor bit filé om inte du, när jag stekte hundpannkaka (tunnpannkaka) så dög det inte att äta den själv, nej då skulle du matas, samma sak med vafflisar (våfflor).

Inte anade jag att detta skulle bli en av de sista bilder som jag tog på dig, du gillade inte alls att bli fotad mot slutet av ditt liv men utomhus så fick jag hållas med bildgrunkan. Nu skulle jag önska att jag kunde sjunga, för då skulle jag sjunga "I will always love you" för dig. Jag kommer aldrig att glömma dig och du har för alltid en mycket stor plats i mitt hjärta! Hoppas att du och Illerson åter har träffats och att ni leker som ni alltid gjort med riktiga race, farväl kära underbara fyrbenta vän!